Omtumlande dag idag, minst sagt. Trött mentalt. Var på plats kvart över 7 för att göra iordning för avslutningen som vi hade ute i kylan. Alla barn sjöng och päronen tittade glatt på och glöggade. Efter det rörde sig alla till respektive klassrum för egna små avslutningar. Fick många lovord och presenter av både föräldrar, barn och kollegor som tack för mitt fina arbete med barnen, kunde inte fått ett bättre betyg. Blev en del tårar när man sa hejdå till vissa som inte kommer vara där på lovet. Inte lätt. Oj nu kommer det igen känns det som.

Lämnade present i personalrummet till alla med en liten text där jag tackade för den här underbara tiden. Har verkligen inte kunnat haft det bättre. Sötaste barnen man kan tänka sig. Gryma kollegor som man alltid skrattat med, aldrig en tråkig stund. Vi har redan planerat en utgång och middag för alla som är på i januari, längtar redan. Jobbar fram till den 30:de men det är ju inte särskilt många kvar. Blir ett lugnt och mysigt avslut, men det känns redan som att man är på väg. Vill inte riktigt. Vill inte lämna mitt andra hem. Vet redan att allt blir bra, men har svårt att släppa taget.

Fick förra veckan brev från ett stort företag som vi fick ha praktik på under gymnasietiden, nu sökte de fler som ville vara där under längre tid. Skickade ett hastigt brev och förklarade att jag just tackat ja till en ny heltidstjänst och igår ringde de och ville att jag skulle börja. Men som läget är nu blev det att tacka nej, även fast det är en stor chans att få in en fot och att faktiskt få pröva på att få jobba med ekonomi. Men som hon sa: Jag tror på att man får flera chanser här i livet. Och det tror jag stämmer. Skulle höra av mig framåt, man vet ju aldrig var man hamnar. Allt är nog möjligt.