Just nu tränger sig allt det svarta fram, går inte att trycka bort det, den genomsyrar allt. Två personligheter, två sidor som jag har, den mörka är framme igen. Ibland tar den andra över för ett par dagar. En händelse under en ynka natt som gör att man känner sig lika arg, uppgiven och besviken som när man var liten. Etsar sig fast i allt, man ser och känner svart. Samma sak varje gång. Vill slåss och gråta på en och samma gång men det finns inget att slå på eller någon att gråta till. Det tjänar inget till att prata eller bråka om det som hänt, för ärligt talat, har inget man gjort hjälpt det minsta under alla dessa år, why bother? Istället får man bara en fet ångest inom sig som ingen kan förstå och som inte går att förklara, en negativ energi som inte släpper sitt grepp, bara tar på krafterna. Konstigt hur en sak kan få en att gå ner sig i själv så mycket och samtidigt som man fortsätter med allt som vanligt. Tur att min älskling inte låter mig simma i det svarta för länge, han drar upp mig till ytan så jag får andas och gör så att jag börjar tänka klart. Han är det finaste jag har.