Borde kanske inte skriva det här i bloggen men var fan ska man annars få skriva av sig och få utlopp för sina tankar än i sin dagbok?

Dags att släppa ner garden, riva ner mina murar. Våga släppa dig inpå livet igen. Våga släppa fram mina känslor, sluta vara så avtrubbad. Sluta skjuta bort känslorna och sluta fly. Att släppa dig vore det största misstaget i världen, det vet jag. Därför gör jag vad som helst för att få det att fungera igen. Att du kände samma sak var en lättnad men samtidigt som ett slag i magen som sög ut all luft. Så mycket tankar du hade om allt, blev förvånad över hur mycket du tänkt om det. Blev rädd över det du sa, ledsen och förvirrad men visste väl innerst inne hur du kände, hade nog bara sett förbi det, skjutit bort det som allt annat. Försöker smälta allt, försöker ta mig ur min bubbla. Vill så gärna men något håller emot, är rädd, sårad och trött. Men ju mer vi ägnar oss åt varandra, ju bättre blir det nog. Nu satsar vi och får det här att fungera. Lämnar ut mig själv och sätter min tillit i din varma famn som jag saknar så. Vill inget annat än just det, få tillbaka det som vi alltid haft min älskade. Come what may, I will love you.