Tankarna flyger runt, runt runt. Verkligheten slog mig i måndags morse på väg till tunnelbanan, men de där vuxna klara tankarna försvann lika fort som de kom. De ligger där bak, jag vet vad som kommer men vill bara vara kvar här ett litet tag till. I stunden då allt är enkelt, allt är långt fram, då allt bara går av farten utan någon oro. Framtiden står vid dörren, men jag ryggar tillbaka och förtränger vad som komma skall. Vill låsa dörren och springa så långt bort jag bara kan. Måste klara upp saker och ting, planera och jobba hårt, visa framfötterna och kriga för att nå dit jag vill. Helt själv måste jag gå min egen väg. Men hjärtat vill så gärna dröja kvar här ett tag till. Snart har tiden tagit slut och då är det dags att ta tag i livet. Inte visste jag att det skulle gå så här fort.