Har hela livet framför mig. 19 år, hur kan jag vara så stor redan? Alla stressar för att veta redan nu vad man vill göra resten av livet. Men vad fan, 19 år, har redan körkort och heltidsjobb, många arbetserfarenheter och en plan. Kanske rentav jobbar ett och ett halvt år? Egentligen, så länge man inte sitter på rumpen hela dagen och tycker synd om sig själv och gör sitt bästa är ju det bra. Har ett roligt jobb, okej idag var det mindre bra men för det mesta har jag grymt roligt, jag är duktig och har en massa sköna kollegor. För universitetet kan man alltid plugga på, man hinner ju ändra sig säkert tusen gånger innan allt faller på plats. Vill göra så mycket, vill bo i Beijing, se världen, ja det mesta av det bästa helt enkelt. Men så enkelt är det ju inte. Först måste beslut tas. Måste bestämma hur länge jag ska stanna i Sverige, hur länge jag ska vara borta och när jag åker. Åker jag inte snart kanske det inte blir av, men det är ju aldrig försent egentligen. Vill ju lära mig mycket kinesiska först här i Stockholm, sen resa till Kina på stipendie eller studielån minst ett halvår. Men det kan ju dröja, och kan jag bara lämna allt här? Är så förvirrad, vill ju inte missa drömmen. Men vilken dröm ska man krossa? Vill ju bo hemma tills dess att jag kommer hem, men vill samtidigt inget hellre än att flytta ihop med min jonas. Samtidigt är det ju inget jag kan styra över nu, får vänta till vår, kanske halvfart till hösten. Vi får se, tycker inte om att inte veta.