Vad fan händer? Vi som alltid passat in på en liten psykiatriklinik, som skämt men det har ju alltid stämt. Skulle gå genom eld för er alla, och så möts man av det här mitt i natten, tack. Har ni aldrig hört på mig? Hade ju lika gärna kunnat sluta försöka, aldrig bry mig, alla gånger jag kunde låtit gråten vagga in mig istället för att resa mig upp, vara den vuxna. Jag gav råd, ni fick det att verka som att det hjälpte, varför ens låtsas som om ni inte ens försökte? Jag har haft råd, lösningar som ni alltid förbisett,kanske jobbigt att ta råd från någon yngre eller är jag bara otillräcklig? Antagligen, som vanligt. Men hade ni ens brytt er om en psykiatriker sagt samma sak?

Nej, borde kanske aldrig tagit del i era situationer. Men då kanske såren varit djupare. Jag har aldrig gjort någonting utan att mena väl. Alla år har jag tagit hand om er, så länge jag kan minnas. Ni vet att jag har rätt, eller har ni bara gett upp? Vi gör väl alla det nu, orkar väl inte mer nu. Men vi har ju inte ens börjat kämpa ännu.
Har alltid gjort allt jag kunnat.